Redan på ett tidigt stadium i livet struntar hjärnan i den färginformation den får från ögat. Den har redan bestämt sig för att träd är gröna med bruna stammar, att havet är blått och molnen vita. Detta fenomen kallas färgkonstans. Konsekvensen blir att en person kan betrakta en blomma utan att verkligen se den. Det är stor skillnad på att titta och att se.
Det finns naturligtvis en förklaring till varför vi är utrustade med färgkonstans (och storlekskonstans). Hjärnan ska vara effektiv och inte behöva fatta beslut om välkända föremåls färg och storlek så fort ljus eller avstånd förändras. Risken finns att det verkliga seendet, glädjen över färgernas magi och känslighet för färgeffekter överskuggas. Det är viktigt att vi lär oss se, träna ögat i att upptäcka.                                                                                                                                                                    Från boken Skapande barn av Stina Braxell

Grupper från  Björnbäret skapar hösttavlor

-Himlen är blå.
-Marken är grön.
Vi tittar noga på bilden och på himlen utanför fönstret. Plötsligt delas erfarenheter och tankar i gruppen:
-Jag har sett en rosa himmel en gång.
-När solen går ner kan det bli många färger på himlen.
-Grå kan den också vara!
Vi målar bakgrund på vår tavla med hjälp av vattenfärg och svampar. Tittar ut och tittar på bilden vi har som inspiration.
-Himlen når faktiskt ända ner till marken!
-Marken har olika färger.
Björkar är det som har vita stammar med svart mönster.
Vi tittar på träden och ser att björkarna har raka, långa och korta, tjocka och smala stammar och att grenarna är smalare.
Vi klipper stammar och grenar av tidningspapper och limmar dem på tavlan med tapetklister.
-Björkens löv ser runda ut om man tittar långt bort.
-Gula, orange, bruna och några gröna löv ser man när det är höst.
-Några löv har trillat ner på marken.
Till sist använder vi flaskfärger och trycker löv med hjälp av korkar.