Reggio Emilia filosofin

"Ett barn har hundra språk
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
skiljer huvudet från kroppen.
De tvingar en att tänka utan kropp
och handla utan huvud.
Leken och arbetet,
verkligheten och fantasin,
vetenskapen och fantasteriet,
det inre och det yttre
görs till varandras motsatser."

Dikten är skriven av Loris Malaguzzi och utrycker några av de grundläggande tankarna inom Reggio Emilia filosofin. De 100 språken är en metafor för barnens uttryckssätt och hur de kommunicerar i samspel med sin omgivning. En bärande idé i filosofin är att utveckla alla barns uttrycksmöjligheter. Malaguzzi menade att det inte ska finnas några gränser mellan lek och lärande och att vi ska använda alla våra sinnen.

Bakgrund
Det hela började efter andra världskriget när kvinnor i staden Reggio Emilia i norra Italien ville att deras barn skulle få möjlighet att växa upp till självständiga individer utan krig och förtryck. Kvinnorna ville skapa ett alternativ till den starkt hierarkiska katolska kyrkans barnomsorg som präglades av en maktkultur. Loris Malaguzzi var barnpsykolog som kom till Reggio Emilia för att utveckla barnomsorgen i kommunen och arbetade som barnomsorgschef i Reggio Emilia fram till sin död 1994.

En av grundtankarna hos Loris är att barn vill veta, de skapar sin egen kunskap. Hjärnans naturliga tillstånd är att forska, att låta tankarna ställa frågor. Den vuxne ska vara medforskare och utmanare. På så sätt ska barnen få redskap att hantera och möta den komplexa värld vi lever i.

Loris betonar att Reggio Emilia filosofin inte är ett färdigt program som kan kopieras till en annan tradition eller kultur, utan man ska arbeta utifrån sina egna förutsättningar. Däremot kan man inspireras av dess tankarna att alla barn kommunicerar på olika sätt med olika uttrycksmedel samt att alla barn bär på en egen historia med egna erfarenheter.

Att arbeta Reggio Emilia inspirerat
Reggio Emilia är ett pedagogiskt förhållningssätt som bygger på tron på människans möjligheter, respekt för barnet och en övertygelse om att alla barn föds rika och intelligenta med en inneboende drivkraft att utforska världen. Det är ett arbetssätt som uppmuntrar tron på den egna förmågan, olikhet, solidaritet och samarbete. Filosofin står i ständig förnyelse och utvecklas i takt med barnens behov som utgångspunkt och med det moderna samhällets snabba förändring. Pedagogerna är medforskande och söker kunskap tillsammans med barnen.

Kortfattat kan man kan säga att det handlar om ett förhållningssätt där man tror på det kompetenta barnet som vill, kan och duger. Genom att arbeta med pedagogisk dokumentation och ett reflekterande arbetssätt kan man skapa förutsättningar för barnen i deras lust och nyfikenhet samt driva arbetet framåt.

Miljön kallas för den tredje pedagogen, barnet och pedagogen är de första två. Miljön är en pedagog som ska uppmuntra och inspirera barnen. Dessutom ska miljön utmana barnen i deras tankar och fantasi och främja till kunskap. Ofta konstruerar man miljön i form av ett torg, en mötesplats likt en italiensk “piazza”.  Genom att skapa en miljö som är inspirerande, självinstruerande, tillgänglig och åldersanpassad ska barnet kunna påverka sin egen vardag och på så sätt ta makten över sin dag på förskolan. Material ska vara väl synligt och tillgängligt för barnen. Miljön ska inbjuda till lek och aktivitet och vara rik på sinnesupplevelser för att skapa nyfikenhet, lust och förundran hos barnen.

Inom Reggio Emilia filosofin är det processen och inte den färdiga produkten som är intressant, då barnets kreativa förmåga syns i processen. Man arbetar med olika projekt som utgår från barnens intressen och därmed också är grunden för projektets tema. Genom att dokumentera barnens lek, kommunikation, konfliktlösning, skapande och konstruktioner blir man som pedagog mer lyhörd och respektfull för de förmågor barnet besitter.