Det kom ett brev som fick mig börja gråta....

Av: 
Vesna

Det kom ett brev på mailen. Ett brev som lockade fram tårar. Tårar av glädje, då jag blev så rörd av att någon jag inte känner uppskattar och inspireras av mina tankar om hur förskolan borde få vara. Men också tårar av sorg, då personen beskriver en verklighet inget barn bör få vara i.

Personen har gett sin tillåtelse att publicera brevet på min blogg.

Läs det, bli berörd, bli glad, bli arg, bli frusterad, bli inspirerad. Gör något som kan leda till en positiv förändring på just din förskola. För det är dags att vi slutar skälla på barnen. Det är faktiskt inte deras fel.
/Vesna

 

Hej!

Jag arbetar som förskollärare i en annan kommun och har läst och följt din blogg, dina tankar och åsikter på FB under ett par år! Min uppfattning är att du genom ditt ledarskap och förhållningssätt lyckats skapa förskolor där personal och barn arbetar och möts under lika värde. Jag vill tacka för dina viktiga och betydelsefulla inlägg! Att du uttrycker dig enligt modern forskning och så självklart! De behövs just nu för alla inom förskolan och oss pedagoger som önskar arbeta under ett mer positivt klimat. Där vi vuxna sätter gränser genom att vara goda förebilder, bygga relationer, stötta varandra så att vi klarar av att ha tålamod inom vårt pedagogiska uppdrag. Att se oss som en gemensam kraft och inte bygga upp hierarkier som både vuxna och barn påverkas och handlar efter. Det är även positivt att du skriver så att föräldrar får ta del av ert förhållningssätt. Att ni inspireras av Reggio Emilia och Jesper Juul i relation till Läroplanen för förskolan.

Framförallt vill jag lyfta fram ditt inlägg på bloggen och Viljans hemsida!

"Det är ingen som skällt på barnen ännu”

"Jag är fortfarande upprörd över att det skälls på barn runtomkring på förskolor år 2013 och att detta kan vara ett ”normaltillstånd”. En av mina anställda berättade att hon som nyexad förskollärare upplevde sig som ”feg” för att hon inte skällde på barnen som de äldre pedagogerna gjorde. Idag är hon glad att hon var ”feg” och aldrig började skälla på barnen, utan bytte arbetsplats."

Jag är också upprörd! Väldigt mycket eftersom ”att sätta gränser genom att skälla” visat sig vara en ”norm” på mina olika praktikplatser under förskollärarutbildningen och på mina arbetsplatser genom åren. Jag var nyexaminerad förskollärare 2009 och hade då läst och reflekterat kring den senaste forskningen tillsammans med lärare och andra studenter under tre och ett halvt år. Det var en teoretisk utbildning med föreläsningar och litteratur om barns utveckling, psykologi, värdegrund, demokrati, lärande, konflikthantering, empati, känslor osv. I vår litteratur stod det inte någonstans att förskollärare skulle skälla på barnen i förskolan!

Jag möttes redan under mina praktikperioder av skäll och frustration. Min första arbetsplats i kommunen blev en hierarkirisk plats där en av de anställda skällde på både barnen och oss kollegor. "Förskollärarens motiv var att barn behöver veta vad som är "rätt och fel "och ställde höga krav på att de skulle sitta fint och lyssna på långa undervisande samlingar. Det var under den tiden vi var många som skrev våra namn Karlstadsupproret mot kränkningar!

Idag efter att jag byggt upp många goda erfarenheter av att lyssna, reflektera och följa barnen i projekt på en Reggio Emilia inspirerad förskola är jag säkrare i min yrkesroll när det gäller att arbeta med barnen i små grupper, utveckla miljöer, utforska material och utmana deras teorier. Trots det möter jag en uppgivenhet och en förskolemiljö där barnen dagligen får höra att de slarvar vid måltider, stökiga vid samlingar, högljudda i leken, olydiga på vilan. De lever upp till dessa förväntningar dagligen. Framförallt blir det mycket höga röster och skäll vid övergångar, tvättrum, hall och måltider. Man letar orsaker och säger att barnen inte lyder oss för att föräldrarna inte kan dra gränser. Man menar även att hela samhället släpper efter idag och att barn är för fria eftersom vi vuxna är rädda att kränka barnen genom gränssättning! Pedagoger uppmanar varandra att ryta till!

I vårt land satsar man på utbildning av förskollärare men var tar denna kompetens vägen ute på arbetsplatserna? Varför går pedagogerna mer på defensiven för att få barnen att lyda när psykologisk forskningen visar att det handlar om att mötas, bygga relationer och genom det nå en harmonisk barngrupp? Vilken teori förespråkar skäll och auktoritet? Kan det vara så enkelt att denna kompetens förbleknar när personal med olika ingångar möts och att de personliga värderingarna och förskolans normer tar över framför ny forskning och teorier? Kan det vara så som Lärarförbundet menar att ”Förskollärare ägnar mer tid åt att städa och diska än åt att planera och följa upp. Sluta slösa med förskollärarnas kompetens!” och att deras tid och kraft för djupare reflektion minskar? Kan det vara så att barngrupperna är för stora och pedagogerna för få för att klara av ett positivt relationsarbete. Kan det vara så att ett relationsarbete är mer komplicerat och ger ett stökigt intryck och därför väljer pedagogerna i rädsla för att tappa kontrollen auktoritärt ledarskap? När en pedagog använder makt för att upprätthålla ordning kan man lyckas i stunden? Men är makt en långsiktig lösning?

Jag menar inte att detta är ett enkelt arbete men kan vi som arbetar inom förskolan hjälpa och stötta varandra för att hitta alternativ gränssättning till skäll, hot, stolen och höga röster?

Jag tycker att detta är viktigt och tänkvärt för att vi pedagoger ska orka arbeta vidare inom förskolan och hoppas att det utvecklas en positiv diskussion om detta och som ger kraft till oss som tror på en förskolemiljö utan skäll!

Mer relationskompetens till förskolan!