"Det är ingen som skällt på barnen ännu"

Av: 
Vesna

När jag frågade en nyanställd vikarie hur hon trivdes hos oss fick jag till svar ”Det är så harmoniskt här, barnen är så trygga och de är så harmoniska….och ingen pedagog har skällt på barnen ännu”.

Först trodde jag att hon skojade, samtidigt som jag förstod att det gjorde hon inte. Hon visste mycket väl vad hon talade om efter att jobbat runt i kommunen på olika förskolor under många år.

Jag är fortfarande upprörd över att det skälls på barn runtomkring på förskolor år 2013 och att detta kan vara ett ”normaltillstånd”. En av mina anställda berättade att hon som nyexad förskollärare upplevde sig som ”feg” för att hon inte skällde på barnen som de äldre pedagogerna gjorde. Idag är hon glad att hon var ”feg” och aldrig började skälla på barnen, utan bytte arbetsplats.

Att skälla på en kollega för saker man stör sig på är det få som skulle komma på, men att skälla på barn verkar vissa tro ingår i jobbet. Som en del i att fostra barn. Jag kan förstå att man som pedagog kan tappa tålamodet. Pedagoger är också människor som har känslor och kan bli arga, ledsna och frustrerade. Det jag inte kan förstå är pedagoger som lägger skuld och skam på barnen som att det är deras fel. ”Nu lägger ni av! Sluta kladda med maten! Måste ni hålla på så där! Sluta skrika! Nu räcker det!”

Det har hänt att mina pedagoger höjt rösten, blivit arga eller frustrerade. Men de vet att det handlar om dom och ingen annan. De har triggat på något, har ont någonstans eller har sovit dåligt. De tar ansvar för situationen och pratar om det som hände tillsammans med barnen. Det bästa av allt är att pedagoger faktiskt också kan säga ”förlåt”.

Jag önskar att förskolan var en fredad plats där inget barn skulle behöva känna sig utskälld. En plats där de kan få blomma och växa upp och bli till sin fulla potential. Tyvärr verkar det inte vara så överallt…